Sommaren 2006 hade min dotter Gaia (dĂ„ 13 Ă„r) Ă„kt i förvĂ€g till Nidaros tillsammans med en kompis och hennes förĂ€ldrar. Det var St Olavsfestdagene, och dom skulle vara med och upptrĂ€da och ett par dagar senare kom Ă€ven jag dit med bil för en vĂ€ninna hade ett Ă€rende dĂ€r. Ăven Gaias storasyster hade flyttat dit ett tag tidigare och vi kunde hĂ€lsa pĂ„ hemma hos henne. Vi hade det verkligen fantastiskt dom hĂ€r dagarna.
Allt var verkligen toppen förutom att Gaia var orolig för hemfÀrden dÄ vi skulle Äka tÄg.
Hon sa det till kompisen och till hennes förÀldrar och till andra och till mig.
Hon var rÀdd för att det skulle rasa!??
Gaia tog upp det flera gÄnger.
SÄ blev det lördag och bestÀmde oss för att stanna ytterligare en dag, men nÀsta var vi tvungna att Äka.
- SnÀlla, kan vi inte stanna,?
- Nej nu ska vi hem, och det gör ingen skillnad, för vi mÄste ÀndÄ Äka med tÄget!
Vi ska vÀl inte sitta allra lÀngst fram?, frÄgade Gaia. Jo kom nu!, svarade jag.
Snart hade vi passerat Storlien och bytt till svensk tĂ„gpersonal. Vi hade lĂ€mnat Enafors och var cirka en mil innan Ă
nn dÀr vi ocksÄ skall stanna till, nÀr det hÀnde.
Vi satt allra lÀngst fram i tÄget och Äkte baklÀnges. Vi passerade en kurva och jag tittade ut pÄ min högra sida nÀr vi Äkte över en bro och det gick vÀldigt fort. Jag tÀnkte precis att det ser vÀldigt tunt ut under oss hÀr, och i detsamma hoppar tÄget till och jag tÀnker att nu Àr vi över bron. DÄ det börjar skaka vÄldsamt!
Det hÀr Àr inte sant tÀnkte jag, det hÀr Àr inte sant. Det Àr nu det hÀnder, en olycka. Det hÀr Àr en olycka! Kommer vi levande ur det hÀr?
Vem överlever? Jag hann tĂ€nka alldeles otroligt mycket. TĂ„get krĂ€ngde och skakade och jag sĂ„g terrĂ€ngen ârusaâ förbi genom tĂ„gfönstret. Kommer vi att Ă„ka ut i skogen, ut i periferin?
Jag tittar pÄ Gaia som sitter bredvid mig och det gör sÄ ont i mig. Stackars liten, det var ju precis det hÀr som hon var sÄ rÀdd för skulle hÀnda. Hon sitter och hÄller med hÀnderna krampaktigt om armstöden dÄ jag tar och drar in henne i min famn och böjer oss ner mot golvet för att skydda henne med min kropp. TÄget lutar och vickar och jag tror att det skall vÀlta. Jag tÀnker att i det hÀr ögonblicket nÀr vi troligtvis kommer att dö sÄ skall hon i alla fall inte sitta ensam och vara rÀdd. Kommer taket att tryckas in sÄ att vi klÀms ihop?
Efter cirka fyrahundra meter stannar tÄget och vi alla bara tittar pÄ varandra.
Gaia sitter bara och skakar.
NÄgon av kvinnorna ropar; Vi lever! Och ja, det Àr ofattbart, men vi lever!
Gaia mĂ„r fysiskt bra idag, men det kommer nog att ta tid för henne att bli âhelâ igen.
SjÀlv fick jag en skada pÄ nacken vilket har inneburit att mycket i mitt/vÄrt liv har förÀndrats.
Allt Àr dÀremot inte till det sÀmre för det kÀnns som att jag har initierats till nÄgot nytt!
Men dig Gaia, vill jag be om ursÀkt för att jag inte lyssnade pÄ dig, mitt kÀra barn!
mamma Vejla
For en opplevelse...SĂ„ flott at det gikk bra...
Dere har fÄtt alle noe Ä jobbe med, denne ubehagelige opplevelsen, men ogsÄ en erfaring rikere. Man skal ikke overse eller skyve fra seg slike evner som din datter har. Det har dere erfart, Ä det vil dere dra nytte av i fremtiden.Flott fortalt