Det hände i Frederiksbergs Have, en helt vanlig park i Danmark. Jag satt under det stora träd som jag alltid sitter under där i parken. Det där stora trädet vid vattnet mitt emot slottet. Solvarma dofter slingrade sig in i näsan, trumman sjöng och jag med den. Folk tittade, men gick vidare. Jag var varm, lycklig och stark.
Jag lät halvöppna ögon glida fram och tillbaka över vattenytans silvriga refleksioner. Änder slogs med måsarna om torrt danskt rugbrød som någon slängt i och det var svårt och se vilka som hade mänskliga ansikten eller ej. Jag började gå längs vattnet - följde den av människohand skapade kanalen uppströms tills jag kom till det nybyggda vattenfall som porlande spiller sina vattenmassor i en kaskad. Det skimmrade av guld, blått och lila i vattnet - jag såg att den innersta essensen av vattnet var kristaller – ’flytande hårdmjuka kristaller’ tänkte jag, konstigt. Det var lätt att hoppa över vattnet och mina bara fötter slog djupt ned i jorden på andra sidan. Träden och gräset andades tung i värmen, smältsnö droppade från grenarna, nytt liv var överallt. Överallt!
Satte mig på marken och såg in i vattenkristallfallet, den lärde mig en sång utan ord, med vattenljud och forsens skrik – efter en stund såg jag att formen i vattnet var annorlunda, som om vibrationerna från min sång öppnat vattenfallet som ett draperi – jag sjöng högre, starkare, ställde mig upp – sprickan i vattendraperiet blev större och större. Jag gick in - in i berget bakom och in i Parkens Hjärta.
Där inne var en jordhåla, som en slags källare, helt rund med slät len välpackad jord som luktade rik och frodig (men det låg en svag aning av bensin i doften tyckte jag) – längs väggarna rann vatten ur små små hål och sprickor i väggen, långa gängliga varelser med edderkoppfingrar stod längs väggarna och försökte förhindra vattnet att komma in med sina händer. Golvet var fullt av våt, slaskig lera. Ingen såg mig. Kanske var jag osynlig för dem – kanske var de blinda.
De kämpade en strid dömd att förlora. För vart hål de täppte till, uppstod ett nytt läckande sår i väggen – fler fingrar sträcktes ut för att täppa till, men det skulle inte hålla länge, det såg jag. Så jag grävde med trumman i leran, fyllde den med kladdig tjock jord och började lappa igen hål i väggen, min kropp var så varm att den omedelbart torkade/brände leran och hålet var täppt.
När hålen täpptes till, hade edderkoppfingrarna inget att göra, så de stod där bara – svagt svajande, långa, stumma. Jag jobbade i flera timmar med mitt ”murande” och snart var väggarna täckt med ett lager stelnad lera – luften var fuktig och sval, doften av bensin avtog och varelserna bara stod där.
Jag gick ut och gick tillbaka till trädet och satte mig ned. Plötsligt tog måsar och änder till väders, flög upp med kacklande skrik – runt hörnet på kanalen kom en ”flodvåg” inte en stor en, men en markant höjning av vattentryck, böljande fram, skummande kanterna på den ”fontän” som sprutar där i mitten och fortsatte runt nästa krök och igen var allting stilla... Människor tittade på varandra, udrande, några gick närmare för att se – men vattnet var återigen som förr, vågen hade dragit förbi, balans igen kanske. Parkens Hjärta hade slutat blöda.
Mvh,
Thomas
WOW, - utrolig smukt arbejde fra din side.
Frederiksberg have er en viunderlig park, - som vi bør passe på...
Hilsen Shamanen
