Det var i sommaren 2002, en duggig morgon då solen knappt orkat upp. Jag var ute på en vanding i de svenska Kiruna-fjällen, högt över trädgränsen på väg mot en spricka i berget jag sett/blivit visad till under en trommereisa natten före.
Det var en lång väg å gå, så det brännde gott i benen och kroppen var varm och full av liv när jag kom upp till sprickan. Jag satte mig ned utanför, på behörigt avstånd och tände min pipa, satt en stund i tysthet och kröp sedan in i sprickan.
Det var kallt, mörkt och luktade av gammalt berg därinne, gången/tunneln blev smalare och smalare som jag kröp och till slut fick jag använda alla knep i boken för att komma vidare in, och ner. Efter en lång stund, och många kilometer, med ömma knän och svettig panna kom jag fram till ett djupt hål, stor som en melon i omkrets och fylld med kristallklart vatten.
Jag gjorde vad jag blivit visad natten före (under trommereisan) där nere djupt inne i fjället; drack barrvattnet jag hatt med mig, offrade röken och band de knutar man måste. Det tog ett tag, men sedan såg jag dem.. små silvriga "fiskar" blev synliga i djupet, jag skriver fiskar inom situationstecken för jag kunde inte helt se hur de såg ut - de skimmrade som foliebitar i månljus långt där nere, de bildade bilder, simmade runt och i snabba kast återspeglade de verkligheten i symboler och suddiga bilder som jag försökte tolka bäst jag kunde. Jag sjöng för att locka dem upp mot ytan.
Jag pressade mitt ansikte ned så nära vattnet jag kunde för att inte missa något och de virvlande silversymbolerna fortsatte sitt "samtal". De var så otroligt vackra, och små men starka! Kraft-fulla - Fulla av kraft!
Sen försvann de lika plötsligt som de kommit och jag tackade, offrade och började sakta backa ut ur den lilla lilla gång som fjället öppnat för mig.
Jag satt lutad mot ett trä i flera timmar, utmattad och förundrad. Fiskarna av silver hade gett mig en massa svar, men också en hel del frågor.. sen gick jag hem till kåtan och drömde fram svaren på de frågor jag fått.
Mvh,
Thomas
I undervärlden spinner fortfarande gamla mormor spindel på våra trådar, bergen andas och skakar till den svartmålade lille mannens trumma, myrorna gräver gångar och bygger läkande stackar, de silvriga fiskarna stavar ut sina profetior i bergshålorna, molnen brinner, solen är måne och månen är sol, tre kastar näten och sju fångar fisk med klorna och ett kraftdjur väntar på besök i afton.
I mellanvärlden är det kaffe (svart & hett) och kaka, danskar, norrmän och svenskar, kalla barfötter, heta andar, sales-pitches och telefon-tut i A, ingen lunch för den fattige, ingen sol, inga fåglar - bara måsar, utsikten är en grånande grön stad med en massa fönster, planerade hagar, buller & bång, huvudet fullt av gamla drömmar och ett kraftdjur väntar på besök i afton.
I övervärlden skiner solen i de gamlas ansikten, molnsavannerna sträcker sig långt, det skrivs i böcker och det smids i smedjor, ruinstaden fylls av fler spöken för varje andetag, de gamla hallarna städas fria från oro och det binds band bland de högsta. Morgan Karaa flyger vild med sin halva trumma, det droppar silvervatten från källan och ett kraftdjur väntar på besök i afton.
Mvh,
Thomas