La meg med uro få min fred

Anonymous

La meg med uro få min fred

Jeg hører slag fra en fjern, mild og søtlig tromme
Stuper inn i min sjel og ser hva den kan romme
Trekker greiner vekk ifra månelyset og jeg ber
Om et liv som skriker annet enn mer

Jeg forliser på havet av uendelige tanker
Et teppe som faller og en lyd ifra anker
Som skraper mot bånn av et land uten tid
Og et liv som jeg trodde for lengst var forbi

Så lenge de mønstre som tegner meg liten
Krever sin rett i mitt rastløse sinn
Så vandrer jeg full av min ytterste viten
Om storhet som verken er din eller min

Jeg kom inn i livet i et med oss alle
Jeg så mine drømmer ble lagd for å falle
En snekker jeg er uten hammer og spiker
Jeg lekker jeg ser uten rammer og viker

Havet og vinden er friskt i mitt minne
Som steder jeg aldri har satt mine føtter
Stammen ved kysten jeg var nær ved å finne
Er det falne løv nær sitt tres grove røtter?

Den døde hjerne gir meg nøkler og ber meg stille inn
I sjelen er jeg et med alt jeg ikke så da jeg var blind
Jeg kan ei synke ned når sjøgress synger om mitt navn
Mitt navn er dødt som spedbarns gråt i fandens falske favn

Ravnesang mot himmelhvelving
Trærne smiler i sin dans
Myrulls mantra ved elvemunning
Sagn er skrevet med revesvans
Biens siste smak av glød
Jeg tier mens jeg går
Et skritt for liv og et for død
Jeg kvier mens jeg sår

Ta mitt anker mor av verden
Ta mitt siste hvilested
Skyt det inn i solens indre
La meg med uro få min fred

GjenopprettetMedlem

fred skal du nok finne

Anonymous

Jeg ble så inspirert av dette diktet, at jeg ble sittende her å fundere,
men det ble ikke noe av mine egne ord..

Denne sangen rommet en hel syklus for meg, med farverike bilder og mange følelser.
Uten sorgen og smerten er livet bare halvt. Det store er å skape visdom og kunst av det,
se den store veven som alt er en del av.
Den vakreste musikken er den dype, som får oss til å gråte. Det er livets paradoks.

GjenopprettetMedlem

Koko, så vackert * Jag vill gärna sjunga med i versen din...

Kärlekens smärta

Smärta har jag upplevt
ända sedan livets första frö,

liten och oskyldig,
låg jag i smärtans famn,

smärta har jag upplevt,
fy fan, den är rå,
hård och kall,

ett litet frö,
som såg och kände
smärtans mörka obehag,

smärta som river, dräper,
stryper och hänger,

Du valde smärtans väg,
och för ett litet frö,
var detta plågsamt att förstå,

Varför? Har jag många gånger undrat.
Varför välger du blindhetens rädsla?
Varför välger du att stanna?

Din smärta har varit min,
Din lycka hade varit min,

Varför kan du inte se?
Varför välger du att inte le?

fastän att du inte förstår,
är jag fortfarande stjärnan din,
men JAG välger kärlekens väg,

och smärtan den är din...