Jag drömde att jag stod vid ett hav djupt och glittrande ...jag stod på en ö det kunde varit Irland... klimatet var sådant... ut ur vattnet kom ett stort sjödjur...jag blev jättelycklig för äntligen trodde jag att jag skulle få se en blåval...men djuret som kom upp var ljusbrunt till färgen och hade päls...det var en blandning av en sjöelelefant eller en valross utan betar och en björn...jag kallade den kaskelot... det var det enda namn jag kunde komma fram till i drömmen...
Djuret närmade sig öns strandkant och jag tänkte att det var ett djuphavs djur... mina tankar förutspådde vad som skulle komma att hända om det närmade sig stranden mer... senare i drömmen återkom jag till havet...denna gång låg "kaskeloten" på alldeles för grunt vatten...
Gnyendet och de små skriken från det strandade djuret när det låg och kippade efter andan var hemska att höra...jag var ensam i ett okänt område på en okänd ort... jag visste att jag inte kunde hjälpa djuret själv...jag tänkte att en sådan orättvis död för ett så vackert och speciellt djur vore helt fel....jag visste att det var ett sårat vilddjur...att djurets rädsla om jag skulle ha närmat mig det skulle ha tagit livet av oss båda...havets vågor och kampen...
Tillbaka i mitt sköna stenhus i ensamheten på den vackra ön i det karga landskapet... funderade jag på hur man skulle göra för att hjälpa...djurets förestående död var helt fel...det måste överleva ....jag undrade om ingen annan hade hört dess klagan...
Helikoptern kom...den var på väg att landa en bit bort...jag visste varför...någon annan hade hört vännen i vattnet och lyckats hitta hjälp...inom mig blev allt fridfullt och varmt...jag visste att djuret skulle överleva... få leva hela sin tid på jorden...
Jag vaknar...tankarna strövar fritt...den muslimska bilden av paradiset dyker upp...en ung kvinnlig elev sa så här..."för varje gång du ser på din älskade blir han eller hon bara vackrare"...vilken härlig bild av kärleken...jag vill inte tro på paradiset efter döden utan innan...kan man se sin älskade efter att ha dödat en medmänniska?..har man någon kärlek att se med?..varför döda för att hamna i paradiset?..
Tankarna vandrar vidare...
Harry Potter...författaren skrev bra böcker...senaste filmen visar att odödligheten uppnår man genom att splittra sin själ...detta kan bara göras med mord...den onde trollkarlen vill bli odödlig...han mördar Harrys föräldrar...vem vill inte bli odödlig?..
Den splittrade själen göms i vanliga jordiska objekt...om Harry eller någon annan kan finna dessa bitar...försvinner den onde trollkarlen för gott...bitarna lämnar spår av oväsen..."du må lytte" säger Ailo...kanske tystnaden inombords hjälper "höraren" att komma bitarna på spåren...
Schamanens arbete är att hela...då försvinner det som hindrar livsupplevelsens fria flöde...kanske Harry äntligen får sörja sina föräldrar och vågar leva fullt ut när han hittat den onde trollkarlens själs splittrade bitar...de har ju en gemensam sorg att bära...det har vi alla tror jag...och glädje förstås...
Att leva med en splittrad själ och vara odödlig?..eller att leva ett fullödigt liv fram till sin naturliga bortgång?..jag förstår rådvillheten och skräcken...jag förstår att valet inte är lätt jämt...men om paradiset inte ger oss nya ögon och en hel själ...varför inte satsa på livet innan döden...se på varandra i förvandlingarnas drömska ljus...
jag älskar att drömma...det ger så mycket näring åt min inre värld...mjuka svallande vågkänslor som bär mig in i outgrundliga landskap...allt är så fyllt av meningsfullhet...
jag älskar att vakna upp ur en bra dröm...att ligga kvar i sängen och låta fritt flödande bilder och tankar para sig i uppvaknandets ögonblick...de ger en ny mening och nya ingångar till mitt psykes känsliga verklighet...det ger hopp och kanske ny intelligens att vända sig till i svårare stunder...det vore dumt att inte förbereda sig... i lugn och ro...vid varje tillfälle som ges...
Vad har "kaskeloten" med min uppvakningsstunds tankar att göra..? Jag vet inte..? Det får dagens och nattens framtid visa...