Sjaman.com – Forumarkiv

Idag var jag hos tandläkaren och fick ordnat mina tänder och lagat några fyllningar.
Det gjorde ont och jag kände smärta och jag ville inte ha någon bedövning,
istället tog jag djupa andetag och accepterade smärtan.
Tandläkaren utbrast att en annan person hade flugit högt upp i tandläkarstolen i en
liknande situation. Det fick mig till att fundera kring smärta och hur människor
och samhället ser på smärta.

Varför är människor så rädda för smärta? Varför har det blivit så att den västerländska
kulturen är så präglad av att dämpa och undertrycka all slags av smärta?
Varför kan inte människor få vara totala i sina känslor och upplevelser?
Jag menar inte här att jag ställer mig avig gentemot all slags av smärtlindring,
tycker faktiskt att det är rimligt och befogat i vissa sammanhang, såsom svårt sjuka personer,
som inte har ork och kraft att hantera sin smärta eller svårt olycksdrabbade personer.

Den ena funderingen ledde till den andra... Och funderar på vad är det som gör
att vi människor är olika smärttåliga, det pratas ju ofta om att varje individ
har sin egen “smärttröskel”. Har själen sin egen smärttröskel, och vad är det
som avgör den i så fall? I bla Ailos bok och i andra, så har jag läst att själen
lämnar en om smärtan blir för stor.

Alla människor bär ju runt på smärta och sår i mindre och större omfattning såklart,
annars vore vi ju inte här i mänsklig form, men ändå så finns det en stor ovilja
av att omfamna och acceptera de mörkare delarna av människan. 
Men är det inte så, att även den mest upplysta personen har sitt mörker och sår
att bära runt på, såsom sitt ljus? Vad menar ni?

Jag undrar även över begreppet “sårad healer”... är dessa personer mera “såriga” än en vanlig Svensson,
eller kan det vara så att den sårade schamanen / healern är villig till att se och bearbeta sitt mörker och sår?

Från en nicke-nyfiken när det gäller funderingar kring smärta...

MVH Rainbow

Her var det mange tanker rundt og om smerte.
Smerte følelse (psykisk og fysisk) er vel veldig individuell
Det  samme kan vel sies om smerteterskel og smerteopplevelse
Er det smerten, eller frykten for smerten som er værst
Jeg har selv en ganske stor skade i ryggen som jeg har fått igjennom jobben.
Denne smerten var STOR og den manifisterte seg som at jeg hadde problemer med å gå opp trapper ol pga smerter.
Etter en liten nedtur i livet (med "egodød" osv) så fikk jeg mer innsikt i livet mitt.
Jeg fant ut at den smerten som manifisterte seg i ryggen egentlig var ett oppsamlingspunkt for masse forskjellig smerte.
(smerte fra barndommen, bekymringer ifm lønn og jobb ifm med denne skaden) Tap av manndom (jeg var ikke frisk og "viril" mer) osv.
Når jeg ble istand til å se hva byggestene i min smerte var, var jeg og istand til å "demontere" min smerte.
I dag er jeg så godt som smertefri, og i full aktivitet.
Av og til kommer smerten tilbake, men da spør jeg hva den kommer fra, og ber den om å dra sin vei.
Og av og til så kommer den tilbake for å gi meg en lærepenge, eller lære meg en lekse om livet.
Det viktigste med smerte er uansett at man ikke drukner i den.
Varme tanker

Jeg skrev i et tidligere innlegg om det med å spise sin egen smerte og hvordan jeg opplevde dette. Det var en utrolig følelse og førte til at jeg rett og slett ble min egen smerte, og mens jeg var der, gjorde det ikke vondt. Det var bare slik det skulle være. Så det er forskjellige måter å gjøre det på.
Kommer vel mye an på om det dreier seg om kroniske eller akutte smerter.