Sjaman.com – Forumarkiv

Recention av Inn i Naturen, av Jörgen I. Eriksson (www.norrshaman.net)

Ailo Gaup vid vägs ände


Ailo Gaup har ett flödande behagligt sätt att skriva – som en porlande fjällbäck. Ett kapitel i hans nya bok Inn i naturen – Utsyn fra Sjamansonen (Tre björner forlag 2007) handlar just om hur man kan frigöra sin kreativa sida i skrivande och målande. Han tycks ha en vidöppen kontakt med sin kreativa natur och trots att boken till formatet är liten (144 sidor) är det ändå en stor bok – i den bemärkelsen att den ger en bra introduktion i den samiska shamanismen samtidigt som den visar på uppenbara problem i den nyshamanska rörelsen. Det handlar om problem som i sig rymmer kreativa möjligheter för den som vågar och vill överskrida de nyshamanska ramarna.

Det här är Ailo Gaups version av samisk shamanism, i ”dåtid” och ”nutid”. När det gäller den historiska beskrivningen av noaidietraditionen och dess centrala roll i den samiska kulturen tror jag att de flesta kan instämma i Ailos version. Han grundar sig såvitt jag förstår i stor utsträckning på Britta Pollans antologi Noaidier (2002), som är en utmärkt sammanställning av de skriftliga källor som finns om samisk shamanism.

Däremot kan Ailo vänta sig en del opposition när det gäller beskrivningen av dagens samiska shamanism. Den enda variant Ailo tar uppp är nämligen hans egen och jag tror att boken hade vunnit på att beskriva hur den samiska noaidietraditionen lever idag i de samiska kärnområdena. Den är en högst levande och dynamisk tradition och jag hade gärna sett att Ailo hade intervjuat en eller annan utövare. Men han lever i Oslo och har mer kontakt med den nyshamanska rörelsen än med noaidietraditionen bland de renskötande samerna där verksamheten är intimt knuten till den vardagliga verksamheten i landskapet.

Ailo citerar gärna Louise Bäckmans uttalande om att det finns en noaidie för varje tid – ett uttalande hon gör i min bok Vandrare i två världar – men han utlämnar fortsättningen på intervjun där Bäckman uttrycker stor skepsis inför nyshamanerna, dit hon räknar Ailo. Jag skulle vilja säga att det finns många noaidier för varje tid och Ailo är en av vår tids noaidier. En annan är Eirik Myrhaug. En tredje är Randi Irene Losoa. En fjärde är Per Simma. Och så vidare.

Ailo Gaups version av samisk shamanism handlar i grund och botten om hur man ska få slut på kriget mot naturen inom och utom oss. Det handlar om healing och healing på ett djupt plan. När man helar jorden helar man också kroppen och vice versa eftersom allt hänger samman och interagerar. Trumman har en helande kraft, liksom jojken – kanske främst den spontana jojk som skapas i ögonblicket – liksom umgänge med kraftdjuren, liksom ceremonier som genomförs vid solvändorna. Ailo betonar att noaidien har haft och har betydligt fler uppgifter än den som botare, till exempel ritualledare, spåman, konstnär, clown och social institution som ger råd om allt möjligt som är väsentligt i ett samiskt sätt att leva. Noaidien är helt enkelt en kunskapsbas, en insiktsbärare.

Ibland tycker jag att Ailo blir alltför detaljerad. Det gäller till exempel när han beskriver hur man kan utforma sina årstidsceremonier för att bli ”synkron med naturen”. Då skriver han mycket ingående om vad som bör sjungas, ätas och drickas. Eller när han skriver om hur man frigör sin kreativa förmåga genom att skriva och måla. Då låter han som vilken ”livscoach” som helst. Men varför skulle inte en noaidie kunna komma med sådana råd om vardagslivet i det moderna samhället? Det här är kanske vår tids vardagsshamanism eller var dags shamanism?

Själv är jag lite allergisk mot detta sätt att skriva och just när jag börjar gäspa och funderar på att hoppa över några sidor drämmer Ailo till med någon storstilad formulering som piggar upp:

- Detta är icke psykoterapi…detta är självhjälp med mytiska hjälpmedel.

- Ensam må man göra det om man vill bli shaman.

- Jag gör inte längre trumresor för att uppleva extas, utan för att vakna från samhällshypnosen, från familjens, kulturens och samhällets hypnos.

Ändå saknar jag något i Inn i naturen – och det är naturen. Ailo är visserligen i naturen när han gör ceremonier och en och annan utesittning men då är han där som en besökare, en gäst. Han är inte dagligt verksam i landskapet, på det sätt som till exempel en renskötare är, och i det avseendet fångar han nyshamanismens dilemma i ett nötskal. Kan man praktisera shamanism utan att leva shamanism? Jag har själv blivit alltmer tveksam till möjligheterna att förena ett modernt sätt att leva med att praktisera shamanism. Shamanismen uppstod i ett vardagligt samspel mellan människa och omgivande natur och jag tror att det bara är så den kan fungera och utvecklas framöver. Att praktisera shamanism förutsätter mer eller mindre ett livssätt där man dagligen samverkar med naturen i form av odling, jakt, fiske, djurskötsel, vedhuggning, bärplockning och så vidare. Glöm ”urban shamanism”!

Shamanismen har en politisk dimension men den antyds bara hos Ailo Gaup i allmänna formuleringar som att få slut på kriget mot naturen. Jag skulle vilja att Ailo med sitt begåvade sätt att skriva höjde blicken utöver terapinivån och åstadkom något mer avancerat än:

- Alla måste omskapa sin lokalmiljö och söka harmoni med naturens krafter.

Ett av de mer komplicerade ämnena i Inn i naturen formulerar Ailo själv:

- Du ska inte dela noaidiekonsten med icke-samer, säger en del samiska botare fortfarande till mig. Den ska inte delas för då försvinner kraften, säger de. De menar att jag bryter ett tabu. Jag svarar att kunskapen måste vara fri. Det man håller tillbaka, det stängs inne. Det som stängs inne stagnerar. Kunskapen ska vara tillgänglig för den som söker.

På detta sista kan jag svara att all kunskap och kraft finns i naturen – tillgänglig för alla som gör sig mottagliga för den. Men citatet visar på den spänning som finns i att både bevara och utveckla en tradition. Ailo betonar gång på gång att han söker användbar kunskap från alla möjliga håll i världen. Det är i och för sig ingenting märkligt. Noaidier har alltid tagit till sig intryck utifrån och det gör även de noaidier som är verksamma i vardagen i det samiska samfundet idag. Men det handlar också om att skydda kärnan i en tradition för att kunna bevara den och utveckla den och där tycker jag att Ailo avfärdar problemet på ett alltför ytligt sätt. Allt kan inte sägas och allt behöver inte heller sägas!

Ailo vet också att den kritik han beskriver här bara är den ena aspekten av den kritik han fått från samiskt håll. Den andra går ut på att det han lär ut inte är samisk shamanism, att det inte är äkta vara. Att det är core shamanism à la Michael Harner och inte noaidiekonst som han lär ut. Det hade varit intressant att höra hans försvar mot den kritiken för det är en kritik som knappast lär bli mindre av att Ailo Gaup i september 2007 ska ge en kurs i ”Sami shamanism” på Michael Harners institut utanför San Fransisco. Ailo har på sin egen hemsida uttryckt tvivel inför detta åtagande – likväl genomför han det.

I slutet av Inn i naturen gör Ailo Gaup en mycket intressant betraktelse över de tre shamanvägar som han anser finns. Det handlar om ”den våta vägen” som har känslorna i fokus, ”den torra vägen” som är kunskapens och visdomens väg och ”icke-vägen”. Både den torra och våta vägen tar en gång slut, skriver Ailo. Om det inte sker är det en stor fara för att den utforskande vägen har förändrat sig till en religion.

Så beskriver Ailo hur han på Finnmarksvidda i ett ”uppvakningsögonblick” fann icke-vägen som är fri.

- Jag fann den genom att släppa allt som hade fört mig dit där jag var och hela den börda jag hade burit med mig ut på fjället.

- Genom att gå vägen till slutet fann jag icke-vägen. Nu har jag börjat The School of No-Path.

Det låter onekligen mycket intressant och tangerar mina egna resonemang om att överskrida och gå bortom shamanismen. Egentligen hade jag velat att Inn i naturen hade börjat där den slutar, men förhoppningsvis tar Ailos nästa bok sin utgångspunkt i ”icke-vägen”.

Jörgen I Eriksson, september 2007

Den ligger här hemma hos mig... Inn i naturen...ska läsa den snart 

Jörgen I. Eriksson er en av de beste forfatterne i feltet, ingen tvil om det.

Men hans recension (jeg er på maillisten hans og leste den imorgest) og kveldens begivenheter timene etter å ha lest den, ga meg noen assosiasjoner.

(Jeg lot meg beruse på noen "gamle svisker", Albinoni etc, sødmefylte strykerklassikere som er hundrevis av år gamle og som jeg kan minnest å ha hørt så langt tilbake jeg husker. Mett og god, med sunne og glade barn, fred i stua. Barbers "Adagio for strykere", den er også vakker)

Det slo meg at jeg er en romantiker. Kynikeren lever også et godt liv i meg, men dog..
Begge disse lever i alle mennesker, hvor de driver sitt (nødvendige) vekselvirke
Men "forening/hjemkomst" (ekstase) forutsetter at romantikeren er rådende i sjelen (der og da).

Romantikeren blir beruset på vinen, kynikeren studerer etiketten på flaska for å finne % etc

Jeg leste Jörgen I. Eriksson's Ailo Gaup vid vägs ände like etter den var lagt ut, heiv meg på sykkelen og etter ca 1 time i pøsende regnvær og dype tanker rundt denne artikkelen kunne jeg sette meg ned å nyte sviskekompott (av alle ting - hi hi). Altså - Imens jeg satt her å høylydt smattet sviskekompott gikk tankene tilbake til ettermiddagens hyggelige møte med kira. Hun stakk innom for en ca 2 timer lang kaffepause på veg til Lofoten. Vi gjorde som vi pleier her på sonen - deler åpenhjertet av erfaringer og tanker, i tillegg fikk jeg fornøyelsen av å gjøre som Ailo hadde skrevet i en mail til meg etter at jeg hadde mottatt 2 eksemplarer av boken - Gi den til en venn!

Jeg har nok blitt en særing på mange måter, men heldigvis har også jeg oppdaget berikelsen ved å gi uselvisk og det er en begynnelse...

Sviskekompott, sykletur og Kira - høres ut som en meget fin dag!

(med fare for å spore av tråden noe..)

 

Yepp  Og som en kremtopp på sviskekompotten la jeg innrømmelsen jeg fikk i dag fra behandlende lege (på tirsdag) sitat; Jeg ser nå at det hele har blitt noe hodeløst!

Jeg har lest boka ferdig og trives veldig godt å lese Ailo sine bøker. Sjamansonen var en fryd for hjerte og sinn. Det samme var Inn i Naturen. Eneste skuffende var at den var så kort... Jeg håper på flere UTSYNer....av Sjamansonen.

Det jeg likte best og som virkelig fanget min oppmerksomhet og årvåkenhet var nok ritualet til Peyote-jegerene fra Mexico - Huichol-indianerene(siden jeg har et ønske om å dra dit en gang i fremtiden og erfare lignende rituale ang å høste inn Peyote og erfare den plantelæreren der fra det Nord- og Mellom-Amerikanske kontinentet.) - utdrag fra KRAFT OG MOTKRAFT-kapittelet s 128 i boka:
"Å forberede seg for å delta på en seremoni kan bestå i å overholde tabu. Det kan bestå i å holde seg til en viss diett eller overholde andre regulerende påbud.
En gang var jeg på reise med Huicholindianerne til deres hellige land i Virikuta i Mexico. Reisen startet ved kysten vest i Mexico. Før vi la ut på reisen badet vi i havet. Så skulle vi ikke bytte klær underveis,ikke før vi var fremme. Ingen kjønnslig aktivitet var tillatt. Vi fikk ikke salt eller sukker i maten. Tromming var forbudt. Bare strengeinstrumenter ble brukt. Vi skulle danse medsols rundt bålet.

Vi som var med for første gang ble kalt babyer. Vi ble behandlet som det. Det var visse ting vi ikke skulle se. Da fikk vi tørkle over øynene. Det var også ting vi ikke skulle høre om. Da slo sjamanen over på sitt eget språk, og de andre huicholene nikket inneforstått og hemmelighetsfulle omkring oss babyer. Dette var en hellig tid,omgitt av tabu på alle bauger og kanter.

Dette fikk sin utløsning i selve peyotejakten,et ritual omgitt av taburegler. Jakten foregikk med pil og bue,ble etterfulgt av en rituell slakting av peyotekaktusene og et måltid eller sakrament, som alle tok del i ,gravide,unge barn,ungdommer,voksne og gamle. Og så alle gringoene. "

Hele min sjel blir jo yr når jeg leser dette.  Jeg vil erfare. Jeg vil erfare. 

Jeg har brukt jula til å lese "Inn i naturen" en gang til. Jeg vil gjerne dele leseropplevelsen(e).
” Inn i naturen” er, som naturen, ferskvare til enhver tid.
Jeg har lest den flere ganger.
Som en port inn til noe annet.
Når jeg tror jeg har (be)grepet den, har den allerede unnsluppet.
Man kan ikke bade i den samme elva to ganger heter det. 
Den er som en elv.

Jeg fortrylles av det lekende, dansende språket.
Jeg følger lekende med inn i runddansen som skapes.
Flyter inn i stadig nye kapitler og landskaper.
Inn i Noaidehistorien, inn Kraftdyrenes verden, inn i Kjellerdyp, Trommer og høye himler. Innimellom, ganske ofte faktisk, er det som jeg faller ut av boken og inn i meg selv.
Til min overraskelselse har jeg blitt danset og lekt inn i  det jeg trodde var kjente deler av mitt indre landskap.
Steder jeg trodde var synfart og avstemt med kartet.
Det var de ikke. Det skapes friksjon. Det stilles spørsmål. Det kreves svar.

Nettopp som jeg tror jeg begriper, unnslipper den.
Den unnslipper så til de grader at jeg lurer på om jeg i det hele tatt har lest den.
Kanskje er det den som har lest meg.
Slik sett er det en på-kjenning å lese den, med den friksjon som følger i dens kjølvann.
Det er ingen ”om” i den, den går ingen omveier. Det er på. Tett på. Det kjennes på.

”Sjamansonen” var den rake motsetning som leseropplevelse for meg.
Lesningen foregikk på samme vis. Et par siders lesning og så inn i de indre landskaper.
”Sjamansonen” opplevdes som en bekreftelse, en forunderlig magisk bekreftelse.
Den tok meg med på en reise og tilbake igjen.
Den var som et verktøy til å tegne et kart, en Veiviser i så måte.
”Inn i naturen” oppleves som det motsatte.
Den røsker tak og river kartet i fillebiter.
Så står man der, midt i ingensteds uten kart.
Men forfrisket med årvåkent oppdagersinn.

Noen av kapitlene i boken er artikler som står å lese på  Sjamansonen, om enn i omskrevet versjon. Til dere som har lest dem her på Sonen, og som med det tror de har lest deler av boken allerede. Det har man slettes ikke.
Det er en helt annen opplevelse å lese dem i sammenheng, så til de grader at de ikke er gjennkjennelige som enkeltartikler lengre. De faller inn i en større sammenheng og omskapes av denne nye helheten.

Når jeg så kommer frem til slutten på boken og The School of No-path dukker frem, skimter jeg nermest progresjonen.
Først "Sjamansonen", verktøyet som kan brukes for å lage kart. Den er Veiviseren.
Så "inn i naturen" verktøyet som river kartene i fillebiter, som ved det kan skape en Oppdager, en Veiviser
og jeg tar meg i å vente på den neste boken.
Men så unnslipper den, igjen.
Og jeg lurer på om The School of No-path allerede gjør seg gjeldende mellom disse permene.

Det er som den lager spor, for så å gå baklengs ut av dem igjen.
Så blir man sittende igjen, alene med seg selv.
Etter at Boka har gått. 
Utesitting alene i den indre naturen.

Jeg vil gjerne takke forfatteren for leseropplevelsen, det ble kraftfull utesitting i den indre natur.
Det er det mest friksjons-skapende og med det, avlærende jeg har lest på lenge.
Ikke mange konsepter og formeninger om sjamanismen og sjamanveien overlevde møtet med en elv av en bok.
Slik er den genial.
Takk for elva, Ailo.

"Ekstasens øyeblikk inntrer når elven blir ett med havet, når tanken smeltes sammen med naturen.
Den ekstasen er klar som vann"

Slik avsluttes den.

Til designeren som står for forside og lay-out;
Den er en nytelse å se på. Holde i også. Den er flott, Liljee.

Jeg elsket boken inn i naturen. Nå har jeg bestilt sjamansonen og venter spent på pakken i postkassen:=)

Ja, boken er vidundelig

Anbefales !

Nu har jag läst boken 2 gånger.

INSPIRATION!