En dag var jag på tur vid mitt favoritställe vid havet. Det blåste hårt, så vi gick från klipporna, in bland de små furorna, drack kaffe och la oss att vila. Jag havnet i ett mye avslappende tillstand och när jag legat där en stund, hörde jag ett ljud … tjtjrrlll tjtjrrlll tjtjrrlll i hurtig takt.
Hör du lydet, sa jag till min man, men han hörde ingenting … jag lyttede och hörde det tydeligt. Jag satt mig opp och … på noe vis… såg jag noe smått som löpte opp och ned i träden. Noe smått som jag icke kunde se, men likevel såg… konstigt/rart… Det var så tydeligt, men likevel bara en energi. Opp og ned, opp og ned. Hurtig fart.
Vad vill ni? spurte jag… men fick icke svar och fick en fölelse av att de arbeta med noe… precis som myrorna (maur). Jag blev icke klok på hvad de ville… kanske de bara ville påminna mig om att de finns… tänkte jag
PÅ den här platsen finns mycket olika energier. Långt ute i havsbandet – en naturlig plats att ankra . Det var långt tillbaka ett fiskeläge (vær) med en liten kirke på 1500-talet, och jag har med peker/ønskekvist mätt ley-linjer därute, som stämmer överens med en kirke och fiskeläge, 4 mil söderut och två andra i olika vädersträck. Det är intressant och man kan tro, att det finns en mye gammal historia.
Nyligt har man hittat 3500 gifttunnor(fat) med kvicksilver, på havsbunnen, utenfor platsen... men man tror det kan finnas 20 000! De dumpades på 60-talet och ligger på 80 meters dyp. Jag visste det icke när jag hörde energier löpte i träden. Men efteråt… har jag tänkt, att det kanske var stress, jag opplevde? Platsens stress?
Men vad kan man göra? Inte kan ett fåtal hele, den platsen, när giftet ligger kvar...


