<t>När jag läste "Trommereisen" (är inte säker på stavningen) Ailos bok, så läste jag mig in i en helt ny värld och ett "tredje" sätt att tänka mig det samiska "arvet" på . Jag fick en stark förnimmelse att boken bar en kärna som varken var politik eller religion utan något utöver allt detta . Jag tänker inte då på historien som han berättade, utan på hur den berättades. Det var som om mitt i boken någonstans, där inget dramatiskt egentligen hände, så föddes en ny form, en ny insikt som tog mig till ett tankelandskap bortom alla traditionsbundna åsikter och idéer som omgärdat det samiska tänkande jag tidigare hade mött. Ett stort leende föddes inombords tillsammans med en tankeskärpa fylld av spänning och förväntan. Härligt och hett! Äventyrets innersta sanning!
När jag senare fick möta författaren till boken av en slump, så var han sjaman i en cirkel i Uppsala. Han lurade in mig i den leken och jag anföll aningslöst det som jag trodde var en stor aggressiv björn och högg mina vargtänder i den björnens bröst! Skratt och gråt blev den helgens tema.
I början av helgen skulle vi alla introducera anledningen till att vi var där. Jag kommer ihåg att jag svarade "Jag är här för att jag tycker att du är en otroligt bra författare.". Närmare sanningen när det gäller Ailo har jag nog aldrig varit. Det fanns något så koncentrerat och levande i de ord och de bilder som vävde "Trommereisen" in i mitt psykes alla skikt,en vitalitet som följde sin egen väg, in emellan världarna.
Idag vaknade jag och blev indragen i min sjamanska erfarenhet och sökte vägen ut i vardagen (jag gjorde en "saivoläxa" i förrgår) . Jag förstod till slut att vägen ut i vardagen bor i bilden av en författares skärpa och smakfulla konstverk i ordens lekar och meningsbyggen, i deras frihet att finnas och skapa nya vägar och flöden. Jag insåg plötsligt att kärnan inuti varje rörelse som flyttar ut i periferin måste vara mjuk. Annars blir det skrivna bara kramp och sorgekväden.
Blodet i kroppen måste följa ådrornas vägar, det är naturens lag, annars dör vi. Orden däremot har en frihet att leda bortom inom oss i outgrundliga uppbyggeliga flöden. Dessa kan ge oss vår livslust tillbaka och nya vibrerande upplevelser. Skörhet och fruktbarhet kan mötas och sås i dessa gränsfria landskap.
I Ailos bok finns ett rum där han vistas med sin kvinna, jag har inga direkta minnen av hur rummet såg ut, jag kommer ihåg att han beskriver sin sexualitet med varm humor och glädje.Jag har en nära bild av hur det rummet såg ut, mattan, badrummet, över- och underslaf, fönster och golv. Färgerna är inte exotiskt dunkla, utan klara och enkla.
Jag var där i rummet i drömmen när två bergskristaller smälte in i mina händer. Jag väcktes i det minnet idag igen. Jag hade helt plötsligt klart för mig att om handflatans centrum och kärna blir mjuk och varm så kan kroppen få lugn och hela handen kan få tillgång till den värme som den mjuka varma handens mitt bär. Utöver allt detta, såg jag solen och strålarna som emanerade från dess mitt.Jag såg solen i min egen handflata.Jag såg solen bli ett barns mjuka mage och önskade att det skulle få vara så mjukt och varmt för alla.
Något att återerövra i varje in och utandning, vägen till magens djupa källa . Sjamanen och författaren bor i samma landskap.De bor mellan världarna som har krackelerat och blivit lite för torra och hårda. I dessa kalla lite för hårda sprickor rör de sig med mjuka koncentrerade rörelser och söker möjligheterna inom var och en att våga väva nya landskap uppfyllda av meningsfullt koncentrerat liv och glödande skön kärlek.
Jag skriver det här för att jag vill säga, vara i och skapa en sådan tillvaro här och nu. För att jag vill tillbringa varje sekund och resten av mitt liv med denna känsla av helhet hela vägen ut i vardagen. Jag säger detta och samtidigt i mitt hem,just här och nu, rör sig människor runt omkring mitt skrivande med röster som tyst ropar, "se mig håll om mig". Jag ska gå till dem och göra så, kanske en mjuk mage till kan födas, mitt i denna tumultartade värld.
Tårar, stillhet och förundran. Jag avskyr sentimentalism! Jag vet att idag är den långt borta. Ändå rinner stilla tårar på mina kinder, från djupet inombords, där glädjen stormar fram. Avund är ett giftigt monster. När föraktet glöder dansar monstret sin vidunderliga dans övertygande och hatiskt. Gömd bakom våra intellektuella "ordförvrängningar". Min dotter tar genast upp fiolen då och spelar så att avund blir musiken som avundens förakt försöker förneka men aldrig klarar att göra. Kreativiteten föds.
Det är bara här som det skrivna ordet kan säga vad det egentligen behöver säga, vad det egentligen handlar om. I det tydliga och starka bilderna, i uppbrotten, där jag fick vistas som läsare av boken "Trommereisen".Då, när författaren-sjamanen berättade hur skuggor och ljus tillsammans kunde bilda oaser av heliga sanningar långt bortom alla dogmer och traditioner. Allt detta utan annan helighet än den helighet som uppstår i människors sanna möten med varandra, i förnimmelsens och känslighetens innerliga rum.</t>