När jag mötte Valkyria!
Jag gör stora, mindre och små ramtrummor. Ju mindre dom är desto svårare tycker jag det är att tillverka dom,
för det är pilligare och ändå måste man använda ”styrka”.
Jag har gjort några stycken, både före och efter. Och det har gått bra tills jag mötte Valkyria.
För hon ville inte finna sig i det här. Inte bli tvingad till något.
Jag hade spänt och spänt om, (redan här borde jag ha förstått!) den runda lilla trumman. Hur många gånger vet jag inte, när min väninna kom på besök. Jag berättade om problemet för henne, om hur trumman slakade så fort den torkade. Hon tittade noggrant, vände och vred på trumman, funderade en stund och sa; att det är kanske så här…, du ska göra?
Okej, jag ska försöka en gång till!
Men nu får det vara för sista gången!
Konstigt att den är spänd när den är fuktig!?
Så jag lägger trumman under några trasor ett tag, för att fukta skinnet.
Nu är det, sista gången!
Jag gick och lyfte på trasorna efter ett tag för att se om det var tillräckligt mjukt och fuktigt för att spänna om.
Då hade den runda lilla trumman formats om!!!
Oval, som ett ansikte? Och? Anletsdrag kunde jag se tydligt!
Så det var därför!
Nu hänger Valkyria på väggen. Hon stred för sin sak må jag säga, och jag lyssnade inte som jag borde ha gjort.
Och därför fick jag slitia.
Jag lovar, att hon används inte som trumma.
Jag har bett henne så mycket om ursäkt och även försökt blidka henne,
genom att ge henne lite hår av lin och ett smycke till pannan!
Man måste lyssna! Vara lyhörd och ödmjuk...
Alla kan, och ska inte behöva tvingas in i några ”ramar”.
http://D:\Sonja\foton\l_valkyria.jpg[/img]
Vilken märklig historia!
